Nu ligger jag i vår fina utlånade bäddsoffa i Strycksele och funderar på att stänga igen mina blå. Har mina båda barn på var sin sida om mig (dock i egna sängar), Lisen sover, men pratar lite i sömnen och hostar, Oliver sover tyst. Dom är fina mina barn. Tänk att jag har två barn, det är ju hur konstigt som helst! Tänk att vi hittills har klarat att uppfostra ett av dom till en fullt fungerande liten människa, ett andra står på tur. Det är ett ärofullt uppdrag vi fått av Skaparen själv och det är med stor tacksamhet och ödmjukhet och lite bävan vi tar emot dessa små fantastiska varelser. Jag känner mig liten i föräldrarollen, har alltid föreställt mig att jag skulle ha kommit så mkt längre i livet innan jag fick barn. Jag hade föreställt mig att jag skulle ha ett riktigt jobb med riktig lön och ett hus med trädgård i en mindre stad. Men verkligheten kommer ikapp mig och här står jag nu; mitt i en utbildning, vi lever på csn (nu föräldrapenning) och en ungdomspastorslön, i en lägenhet i ett höghus mitt i storstan. Och det funkar ju bra! Sen att dom älskar varandra gör ju inte saken sämre. Det är helt underbart att se Olivers och Lisens innerliga kärlek till varandra när Lisen sitter bredvid Oliver och pratar och sjunger med och för honom. Det är så att jag blir alldeles tårögd, den ärligaste kärleken! Jag är så tacksam!
Johan är på läger nr 2 och vi ska campera här i helgen tillsammans med farmor, farfar, elin, märta och teo. Det kommer gå bra, men än en gång så saknar vi mannen.
God natt världen!
