Bekännelser

I eftermiddag/kväll åker jag neröver. Nu är det dags. Jag ska åka alldeles själv, utan varken man eller barn.  Detta är hemskt ovanligt och jag gillar inte känslan. Är det någon som åker i vår familj så är det Johan och jag blir hemma med barnen. Och nu ska jag åka ensam. Konstigt. Tomt. Jag vet att jag ska passa på att njuta och sova och bara vara mig själv, MEN det är svårt. Själva resan är ja inte ett dugg orolig för, men det värsta är nog att vara utan barnen. Johan har ju varit borta en del så det är inte så konstigt, men barnen. Nog för att ja är hemskt less på att gå upp 5.30 (imorse) och tjata och bråka och städa efter dom, men jag är inte less på att kramas, pussas, se dom skratta och mysa. Det känns taskigt att lämna dom med Johan och låta honom ta både nätter mornar och dagar. Jag har nån odd feeling om att det kommer hända nåt medans jag är borta, antingen med mig eller dom. Jag är livrädd för det! Därför vill ja inte va ifrån dom alls. Men. Detta kommer bli både nyttigt och skönt för oss alla. Johan och barnen ska fira midsommar på Norrbyskär tillsammans med församlingen. Det kommer bli kalasmysigt! Sen kommer de säkerligen njuta av att vara själva utan mamma och äta mycket onyttigt och mysa mycket. Dom kommer ha det superbra. Och jag förlitar mig på att änglarna vakar över dom.

Jag ska få umgås med min lillebror alldeles själv. Det va inte igår, tror det kan bli bra, 35 mil i bil. Och min mamma och hennes man. Är lite nervös inför begravningen oxå, men som tur tänker jag hålla lillbrorsan vid min sida hela tiden så det ska nog gå bra. Lite scary att träffa många kusiner och mostrar/morbrorar som jag inte träffat sen urminnes tider. Men än en gång tackar jag min pratglade och spontana bror för sällskapet. Sen lämnar han tyvärr sällskapet efter begravningen, men jag blir kvar. På midsommar hoppas jag få träffa min härliga fina barndomskompis Linnea och fira lite med hennes familj. Jag hoppas hoppas hoppas det går att fixa. Sen ska jag hänga med min mor och sen åker jag hem. På lördag em bär det av med tåg hemåt. Söndag morgon är ja hemma igen hos mina älsklingar. Inge länge egentligen, men ändå... Det känns lite jobbigt. Dom är ju det käraste och närmaste jag har.

Nä, nu blir det kaffe på lunchen för att koppla bort lite. Återkommer om utfallet av resan.