Vardagsmaraton

Nu är vi inne i ett riktigt maraton. Johan jobbar, jag har börjat på min praktik på Landstingshuset vilket betyder 8-16,17 på dagarna. Barnen går på dagis. De/vi har hittills klarat sig/oss på 25 tim, men nu finns ingen återvändo om vi inte ska vända på varenda timme som finns på dygnet. Vi anser oss vi har pusslat tillräckligt länge så nu har vi ansökt om heltid. Så nu måste de börja ha längre dagar, men de trivs så det ska nog inte bli nåt större problem. Mer än trötta barn.


Oliver befinner sig dock i nån hemsk fas. Säkerligen nån separationsfas. Våra barn har ju en förmåga att reagera på dom ganska mycket. Iaf. Han är stundvis hemsk. Om man nu får säga det om sitt barn. Vid alla måltider ska han aldrig sitta själv och absolut inte i sin stol. Han äter lite då å då, mellan utbrotten. Väldigt normalt, men vi har inte riktigt tålamodet tyvärr. Det värsta är ju nätterna. Han har sovit skitdåligt de sista nätterna. Han vaknar ett par gånger och vrålar. Han är superarg! Förut vaknade han, vi tog honom till vår säng och sen somnade han. Men inte nu. Han ska bara ner. Vi får inte hålla honom, han ska bara ner från sängen och ut, bort. Igår natt tog vi till slut in hans säng till oss och satte ner honom där. Då gav han med sig och somnade. Så nu har vi tagit fram växasängen till honom så han får sova i den i sovrummet och så har vi spjälsängen hos oss. I natt vaknade han 20, 22 och 01. Han vrålade. Speciellt sista gången. Vi försökte med allt. Vår säng, hans säng, bära, allt. Till slut orkade vi inte mer och satte ner honom i sängen och han vrålade. Han va skitarg! Tänkte att han nog ger sig efter ett tag, men han skrek säkert 15-30 min. Grannarna hade lätt kunnat tro att vi misshandlade honom. Men det gjorde vi inte. Vi visste inget annat än att låta honom va arg. Till slut somnade han. Men nu känner vi att han måste ge sig. Vi måste få sova. Men han är väldigt gullig!

I sommar har det hänt mycket med våra barn. Lisen har lärt sig cykla utan stödhjul. Hon har vuxit flera centimetrar och börjat leka barbie. Oliver har oxå vuxit, lärt sig prata mycket och krisat.
Dom är hemskt fina och fantastiska!

Detta är småbarnslivet. Det är fantastiskt!